|
|
|
|
Svenskarna "adopterade" denna lilla hunden och den första rasbeskrivningen var accepterad i Svenska Kennel Klubben redan 1910, men sången av "Den Skällande Fågelhunden från Norrbotten" var kort, då folk trodde att det blev förlorad med Den Andra Världskrigets oro och rasboken stängdes år 1948.
Orsaken till felaktiga slutsatser var huvudsakligen språkliga och kulturella skillnader. Några exemplar av rasen hade tagits till södra Sverige, men avelsprogrammet blev en torso, därför att finskatalande Torneå-elv befolkningen i Sverige kunde inte tala svenska, och de stora kennelmän från söder kunde inte tala finska. I tillägg till detta, svenska jaktkulturen, som var påverkad av central-Europeisk jaktkultur, var fullkommligt annorlunda än den finska jaktkulturen. Man ansåg att det var inte elegant nog, att skjuta vilt som satt på en träd, från en skällande hund.
Genom lykliga händelser var rasen åter "upphittad" vid skiftet av 50- och 60-talet, när i Pajala i Sverige man fick tag på några infödda vit-fläckade hundar, som kvarlevande av den finska jaktkulturen.
FCI bekräftade den nya rasbeskrivningen år 1966 och den officiella namnet blev Norrbottenspets. Rasbeskrivninger var också bekräftad i Finland år 1973. Efter den Svenska Kennel Klubbens förhoppningar började finnarna leta efter infödda vit-fläckade hundar från norra Finlands ödemarksbyar, som var eniga med rasbeskrivningen, för att få större avelsbas. Kartläggningar och godkännande har gjorts (och ännu göras) och mera än hundra, allena i 1990-talet 50 individer, har tagits till rasen och registrerats som Norrbottenspetsar. Rasboken är ännu öppen och den finska Norrbottenspets populationen är nästan en tusen.
Vi kan vara stolta av vår egen jaktspets från Norra Skandinavien. Fastän rasen är officiellt Svensk, dens rötter är djupt nere i Finska skogarna. Den grundliga stammet av Norrbottenspets är insamlad från den finksa sidan av gränsen. Vi är berättigade att säga att Norrbottenspetsen är en gåva till Sverige från de finska ödemarks nybyggarna och invånarna, och svenskarna borde vara tacksamma för det.
Norrbottenspetsen är en aning mindre (42-45cm ±2cm) och lättare byggd än Finska Spetsen. Den har också en längre rygg, öronen är litet större jämfört med huvudet, hårlaget är rakt, kort och mera åtliggande och svansen är lösare ringlad än med Finska Spetsen.
Norrbottenspetsen är en glad, livlig hund och anpassar sig väl. Den kan användas till jakt och också till nutidens hundaktiviteter till exempel agility.
Små, vita, mera eller mindre fläckade, mångsidiga jakthundar har bott med de finska invånarna i Norrbotten, både i Finland och på Svenska sidan av gränsen, Lappland och Kainuu trakten så länge det har varit bebyggelser i ödemarken. Söderut bodde en mera enfärgad spetstyp, som sent på 1800-talet blev ursprungen för den Finska Spetsen, Finska Nationalhundrasen. Den vitfläckade jaktspetsen blev utkastad från aveln av "Den Finska Skällande Fågelhunden".
| toppen av sidan |